När människovärdet förlorar sitt värde

Idag läste jag de sista sidorna i Väinö Linnas realistiska krigsroman Okänd Soldat.

Under helgen har jag också träffat bekanta som gör värnplikt fast de inte måste. De tycker att det är ärofylt och fint att leka krig i skogen. De finner till och med något slags nationalromantisk stolthet och tapperhetsideal att gotta sig i.

Okänd soldat skildrar krigets gång i det tredje kompaniet. Främst får man följa livsöden och persolighetsutveckling hos soldaterna i den tredje plutonen. Boken är inte någon hyllning till våra tappra ödemarkskrigare, utan en berättelse om hur irrationellt och nedbrytande fenomenet krig är.

karaktärernas psykologiska utveckling under krigets absurdhet är fängslande. Flera av de som utåt ter sig ha de stabilaste psykena förlorar självkontrollen i utbrott av desilusionerad krigströtthet. Glada grabbar förvandlas till tysta och tomma män.Varje psyke förvrids och hur det förvridna förträngs av krigets nödvändigheter.

För mig gav boken en vidare förståelse till det finska nationaltraumat. Traumats kärna är alla de nedbrutna själar som hela sina liv fått kämpa med medvetna och undermedvetna minnen från kriget. Det finska sättet att hantera krigsångesten blev tystnad. Inte är det någons farfar eller morfar som pratar om det och om de någonsin sade något så var det på gamla dagar.

Jag vill inte prata om det är en fras många barn av efterkirgstiden fått höra. Kanske det helt enkelt inte går att sätta ord på vad krig egentligen innebär. Kanske också den svårigheten har lett till att krigsromantiken och den tappre ödemarkskrigaren trots vår historia omges av ett sådant häftigt skimmer.

Okänd Soldat är en välkommen kontrast till grabbarna i lumpen och till alla häftiga krigsfilmer späckade med ärofyllda soldatbragder, men helt tomma på sådant som avrättningar av fångar och desertörer.

En självstudie i pretentiös eskapism

Jag kom att tänka på en ångestladdad sida i ett av mina anteckningsblock då jag promenerade i skogen och samtalade med en vän här om dagen. Vi pratade om hur man kan skapa sig själv som man önskar framstå då man är ute och reser och träffar nya människor.

Jag tror att det är nedskrivet på ett överfullt tåg på väg bort från en turisthåla i sydvästra Indien, efter några dagar av intensivt dagdriveri  och verklighetsflykt. Jag hade hemskt roligt och skapade en bild av mig själv som medveten men bekymmerslös dagdrivare. På väg därifrån insåg jag hur meningslös och egoistisk den rollen och verkligheten var.

Då den tropiska solnedgången lider mot sitt slut har alla bekymmerslösa dagdrivare och bekymrade eskapister vaknat till liv.

Med dagdrivarnas bekymmerslösa sällskap har jag förträngt trängande viktigheter kring min framtid.

Till aftonen ska jag återigen fly verkligheten tillsammans med dem. Låta omeningsfullheten och euforin kombinerad eskalera med rusets styrka.

När världen omkring oss blir allt oviktigare sluter vi oss till varandra, som en kupol vari mittblocket utgörs av min pretentiösa eskapism och deras bekymmerslöshet. Vi dansar runt brasan på stranden till gryningen.

Vaknar i verklighetens krassa blekhet. Eftermiddagssolen sveper över ansiktet. Jag sköljer av mig nattens svett med vatten och skyddar mig mot meningslösheten med mentala murverk.

Pretentiös eskapism av den här typen är ett intressant tema då man talar om ångest. Ofta ett sätt att fly eller förtränga den. Inte alltid, men ofta.

De trängande viktigheterna jag har skrivit om var att jag, antagligen på grund av de bekymmerslösa killarna och tjejerna, struntade i att skriva klart en ansökan till en skola som jag kanske ville gå.

Ack svunna tider

En gång Sveriges stolthet. Uppsala rasbiologiska institut. Ett av Europas bästa forskningscenter för rasbiologi.

 

Så här roligt hade jag när jag funderade över min framtid här om veckan. Det mest frustrerande med framtiden är att den är så oviss, till skillnad från svunna tider.

Begreppet ångest

Karl Marx sade en gång att allt fast förflyktigas.

Gubben må vara klok, men detta stämmer inte. Ångesten är beständig. Medveten som undermedveten. Existentiell som materiell.

Hur många gånger har man inte legat vaken om nätterna i total förvirring över det absurda i ens egen existens.

Andra gånger ligger man vaken och känner svetten krypa längs ryggraden. Sömnen kommer inte och tankarna har tagit slut, men mullrar ändå i bakhuvudet. Då brukar jag låtsas att skriet hänger i taket och att jag stirrar honom i ögonen och skriker tillbaka min ångest. Det hjälper inte.

Begreppet ångest är titeln på en bok som den danske filosofen Sören Kierkegaard har skrivit. Han kunde det här med ångest. Han kunde det så bra att han dog av det utan att begå självmord.