Idag läste jag de sista sidorna i
Väinö Linnas realistiska krigsroman Okänd Soldat.
Under helgen har jag också träffat
bekanta som gör värnplikt fast de inte måste. De tycker att det är
ärofylt och fint att leka krig i skogen. De finner till och med
något slags nationalromantisk stolthet och tapperhetsideal att gotta
sig i.
Okänd soldat skildrar krigets gång i
det tredje kompaniet. Främst får man följa livsöden och
persolighetsutveckling hos soldaterna i den tredje plutonen. Boken är
inte någon hyllning till våra tappra ödemarkskrigare, utan en
berättelse om hur irrationellt och nedbrytande fenomenet krig är.
karaktärernas psykologiska utveckling
under krigets absurdhet är fängslande. Flera av de som utåt ter
sig ha de stabilaste psykena förlorar självkontrollen i utbrott av
desilusionerad krigströtthet. Glada grabbar förvandlas till tysta
och tomma män.Varje psyke förvrids och hur det förvridna förträngs
av krigets nödvändigheter.
För mig gav boken en vidare förståelse
till det finska nationaltraumat. Traumats kärna är alla de
nedbrutna själar som hela sina liv fått kämpa med medvetna och
undermedvetna minnen från kriget. Det finska sättet att hantera
krigsångesten blev tystnad. Inte är det någons farfar eller morfar
som pratar om det och om de någonsin sade något så var det på
gamla dagar.
Jag vill inte prata om det är en fras
många barn av efterkirgstiden fått höra. Kanske det helt enkelt
inte går att sätta ord på vad krig egentligen innebär. Kanske
också den svårigheten har lett till att krigsromantiken och den
tappre ödemarkskrigaren trots vår historia omges av ett sådant
häftigt skimmer.
Okänd Soldat är en välkommen
kontrast till grabbarna i lumpen och till alla häftiga krigsfilmer
späckade med ärofyllda soldatbragder, men helt tomma på sådant
som avrättningar av fångar och desertörer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar