Dimman lättar

I efterdyningarna efter en intensiv helg med kära återseenden och berusade nakenbad i soluppgång fann jag ett gammalt anteckningsblock då jag packade upp det sista från flytten hem.

Att packa upp kändes väldigt symboliskt. Först nu har jag accepterat att jag är hemma

En ljus sommarmorgon och några månader av strukturerad tillvaro tål att uppskattas det också.

Snöslask i april
En stilla vårmorgon
Vindens tjut i fönster
regnets, snöns himlamönster

Våren sviker i april
Ångest skriker,
allt man inte vill

Jag stannar inne
ta tag i livet,
hellre glömmer jag mitt minne

Rödvinsröta i min kropp
Rödvinsröta i mitt sinne

Vartåt är det värt att livet föra
när intet är värt att göra

Jag vet att mening går att finna,
men hur,
 förfäras denna dimma

Den otrygga tillvaron

Den som inte gör något önskar sig en regelbunden tillvaro. Den som är uppbunden och regelbundet sysselsatt vill helst bara slippa den inrutade tillvaron.

Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Människan, eller i varje fall jag, har en förmåga att aldrig nöja sig eller vara nöjd med tillvaron under tiden man befinner sig i den.

I tillbakablick kan jag tänka att ”då hade jag det bra” men djupare analys avslöjar att jag alltid önskar mig något annat

Med det menas inte(nödvändigtvis) att alla människor har dåliga liv.

Det handlar snarare om att se sin tillvaro som fjärran från perfekt eller Att känna att ett annat, bestämt eller obestämt, sammanhang vore rätt.

En del är sökande själar, osäkra på sitt sammanhang, med drifter och behov att leta efter sin plats och testa olika världsbilder och verkligheter.

Kanske är det människans inneboende ångest som driver oss att aldrig är nöjda med tillvaron, kanske är det tillvaron som är dålig. Moment 22, det ligger bortom vår förmåga att förstå.

Poeten och självmordet

Fenomenet självmords poetiska laddning är enorm. Semantiskt fungerar inte ordet själv – mord i den här diskussionen. Följaktligen gör jag bruk av en försvenskning av engelskans suicide.

Abrahamsreligionernas extrema inskränkthet kring suicidet är troligen en orsak att det saknas lämpliga begrepp för diskussionen i det svenska språket.

Suicidet är lyrikerns och filosofens spetsigaste stilgrepp att uttrycka ångest eller frustration med. Det är den yttersta valfriheten.

Det kan tyckas underligt att diskussionen är så tabu när till och med Astrid Lindgren gör bruk av greppet i sin bok om Bröderna Lejonhjärta.

Att det är skillnad mellan det verkliga fenomenet och bruket av fenomenet som stilgrepp för att illustrera kraftiga känslor är viktigt att komma ihåg. Väldigt ofta är dock gränsen allt för svårdefinierad.

Förmågan att illustrera dessa känslor med träffsäkerhet förutsätter tyvärr för det mesta att skildringarna i någon mån är självbiografiska.

Hur många diktare som skrivit träffande lyrik om ångest och frustration har inte själva avslutat sina liv.

Sylvia Plath, Anne Sexton, Vladimir Majakovskij

Dessa träffande rader skrev till exempel Majakovskij strax innan han sköt sig:

Kärlekens båt har krossats

mot vardagens rev.

Vi är kvitt

vi två.

Ingen anledning att föra bok

över smärtor

bekymmer

och gräl.

För att inte tala om musiker som Ian Curtis och Kurt Cobain. Båda mästare på att porträttera sorg, ångest och frustration i musik.

Att dessa personligen tagit sina liv bidrar givetvis också till att deras tolkningar av känslorna har en sådan upphöjd ställning. Med all rätt kanske..

Goethe är en som med träffsäkerhet använde suicidet som litterärt grepp utan att själv avsluta sitt liv. Ändå gav hans roman den unge Werthers lidande upphov till en självmordsvåg bland unga män. Precis som Werther i boken sköt de sig då olycklig kärlek lett dem in i en återvändsgränd.

Det är skrämmande vilken stark och övertygande kraft kärleken kan vara. En oändlig källa till outtömlig ångest.

Rätten till livet bör också inefatta rätten att avsluta det. En individualistisk och egoistisk världsbild, men ack så svårt att säga emot.

Det är den valmöjligheten som alltid finns kvar. Leva eller inte. Betryggande för individualisten.

verklligheten slår till

Att flytta hem har försatt mig i en underligt rastlös och rotlös stämning. Vardagen håller dock redan på att förta den. 

Att lämna Biskops-Arnö och den slutna bubblan till tillvaro som öns gemenskap utgör var att slänga sig tillbaka ut i den kalla, hårda verkligheten.

Separationsångest kan man kanske kalla det. Eller bara det inbyggt obekväma med förändring.

De vänner som blivit riktiga vänner kommer att finnas kvar. Den särskilda gemenskapen på ön kommer däremot aldrig att återskapas. Sorgligt, men inget att haka upp sig på.

Allt fast förflyktigas, som Karl Marx sade.

En gemenskapsbubbla som den nämnda är också på sätt och vis begränsande. Den höljer resten av världen och dess skruvade värderingar i dimma. Bland enkom liktänkare distanseras man lätt från vårt samhälles problem och då faller de nödvändiga problemformuleringarna och analyserna i glömska.

Alla är sorgligt nog inte rödvinsälskande kommunist-vegetarianer.

Åter till verkligheten. Trist att den är lika dålig som sist.