Att flytta hem har försatt mig i en
underligt rastlös och rotlös stämning. Vardagen håller dock redan
på att förta den.
Att lämna Biskops-Arnö och den slutna
bubblan till tillvaro som öns gemenskap utgör var att slänga sig
tillbaka ut i den kalla, hårda verkligheten.
Separationsångest kan man kanske kalla
det. Eller bara det inbyggt obekväma med förändring.
De vänner som blivit riktiga vänner kommer att finnas kvar. Den särskilda
gemenskapen på ön kommer däremot aldrig att återskapas. Sorgligt,
men inget att haka upp sig på.
Allt fast förflyktigas, som Karl Marx
sade.
En gemenskapsbubbla som den nämnda är
också på sätt och vis begränsande. Den höljer resten av världen
och dess skruvade värderingar i dimma. Bland enkom liktänkare
distanseras man lätt från vårt samhälles problem och då faller
de nödvändiga problemformuleringarna och analyserna i glömska.
Alla är sorgligt nog inte
rödvinsälskande kommunist-vegetarianer.
Åter till verkligheten.
Trist att den är lika dålig som sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar