Jag kom att tänka på en ångestladdad
sida i ett av mina anteckningsblock då jag promenerade i skogen och
samtalade med en vän här om dagen. Vi pratade om hur man kan skapa sig själv som man önskar framstå då man är
ute och reser och träffar nya människor.
Jag tror att det är nedskrivet på ett
överfullt tåg på väg bort från en turisthåla i sydvästra
Indien, efter några dagar av intensivt dagdriveri och verklighetsflykt.
Jag hade hemskt roligt och skapade en bild av mig själv som medveten
men bekymmerslös dagdrivare. På väg därifrån insåg jag hur
meningslös och egoistisk den rollen och verkligheten var.
Då den tropiska solnedgången lider
mot sitt slut har alla bekymmerslösa dagdrivare och bekymrade eskapister vaknat till liv.
Med dagdrivarnas bekymmerslösa
sällskap har jag förträngt trängande viktigheter kring min
framtid.
Till aftonen ska jag återigen fly
verkligheten tillsammans med dem. Låta omeningsfullheten och euforin
kombinerad eskalera med rusets styrka.
När världen omkring oss blir allt
oviktigare sluter vi oss till varandra, som en kupol vari mittblocket
utgörs av min pretentiösa eskapism och deras bekymmerslöshet. Vi dansar runt brasan på stranden till gryningen.
Vaknar i verklighetens krassa blekhet.
Eftermiddagssolen sveper över ansiktet. Jag sköljer av mig nattens
svett med vatten och skyddar mig mot meningslösheten med mentala
murverk.
Pretentiös eskapism av den här typen
är ett intressant tema då man talar om ångest. Ofta ett sätt att
fly eller förtränga den. Inte alltid, men ofta.
De trängande viktigheterna jag har
skrivit om var att jag, antagligen på grund av de bekymmerslösa
killarna och tjejerna, struntade i att skriva klart en ansökan till
en skola som jag kanske ville gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar