Dimman lättar

I efterdyningarna efter en intensiv helg med kära återseenden och berusade nakenbad i soluppgång fann jag ett gammalt anteckningsblock då jag packade upp det sista från flytten hem.

Att packa upp kändes väldigt symboliskt. Först nu har jag accepterat att jag är hemma

En ljus sommarmorgon och några månader av strukturerad tillvaro tål att uppskattas det också.

Snöslask i april
En stilla vårmorgon
Vindens tjut i fönster
regnets, snöns himlamönster

Våren sviker i april
Ångest skriker,
allt man inte vill

Jag stannar inne
ta tag i livet,
hellre glömmer jag mitt minne

Rödvinsröta i min kropp
Rödvinsröta i mitt sinne

Vartåt är det värt att livet föra
när intet är värt att göra

Jag vet att mening går att finna,
men hur,
 förfäras denna dimma

Den otrygga tillvaron

Den som inte gör något önskar sig en regelbunden tillvaro. Den som är uppbunden och regelbundet sysselsatt vill helst bara slippa den inrutade tillvaron.

Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Människan, eller i varje fall jag, har en förmåga att aldrig nöja sig eller vara nöjd med tillvaron under tiden man befinner sig i den.

I tillbakablick kan jag tänka att ”då hade jag det bra” men djupare analys avslöjar att jag alltid önskar mig något annat

Med det menas inte(nödvändigtvis) att alla människor har dåliga liv.

Det handlar snarare om att se sin tillvaro som fjärran från perfekt eller Att känna att ett annat, bestämt eller obestämt, sammanhang vore rätt.

En del är sökande själar, osäkra på sitt sammanhang, med drifter och behov att leta efter sin plats och testa olika världsbilder och verkligheter.

Kanske är det människans inneboende ångest som driver oss att aldrig är nöjda med tillvaron, kanske är det tillvaron som är dålig. Moment 22, det ligger bortom vår förmåga att förstå.

Poeten och självmordet

Fenomenet självmords poetiska laddning är enorm. Semantiskt fungerar inte ordet själv – mord i den här diskussionen. Följaktligen gör jag bruk av en försvenskning av engelskans suicide.

Abrahamsreligionernas extrema inskränkthet kring suicidet är troligen en orsak att det saknas lämpliga begrepp för diskussionen i det svenska språket.

Suicidet är lyrikerns och filosofens spetsigaste stilgrepp att uttrycka ångest eller frustration med. Det är den yttersta valfriheten.

Det kan tyckas underligt att diskussionen är så tabu när till och med Astrid Lindgren gör bruk av greppet i sin bok om Bröderna Lejonhjärta.

Att det är skillnad mellan det verkliga fenomenet och bruket av fenomenet som stilgrepp för att illustrera kraftiga känslor är viktigt att komma ihåg. Väldigt ofta är dock gränsen allt för svårdefinierad.

Förmågan att illustrera dessa känslor med träffsäkerhet förutsätter tyvärr för det mesta att skildringarna i någon mån är självbiografiska.

Hur många diktare som skrivit träffande lyrik om ångest och frustration har inte själva avslutat sina liv.

Sylvia Plath, Anne Sexton, Vladimir Majakovskij

Dessa träffande rader skrev till exempel Majakovskij strax innan han sköt sig:

Kärlekens båt har krossats

mot vardagens rev.

Vi är kvitt

vi två.

Ingen anledning att föra bok

över smärtor

bekymmer

och gräl.

För att inte tala om musiker som Ian Curtis och Kurt Cobain. Båda mästare på att porträttera sorg, ångest och frustration i musik.

Att dessa personligen tagit sina liv bidrar givetvis också till att deras tolkningar av känslorna har en sådan upphöjd ställning. Med all rätt kanske..

Goethe är en som med träffsäkerhet använde suicidet som litterärt grepp utan att själv avsluta sitt liv. Ändå gav hans roman den unge Werthers lidande upphov till en självmordsvåg bland unga män. Precis som Werther i boken sköt de sig då olycklig kärlek lett dem in i en återvändsgränd.

Det är skrämmande vilken stark och övertygande kraft kärleken kan vara. En oändlig källa till outtömlig ångest.

Rätten till livet bör också inefatta rätten att avsluta det. En individualistisk och egoistisk världsbild, men ack så svårt att säga emot.

Det är den valmöjligheten som alltid finns kvar. Leva eller inte. Betryggande för individualisten.

verklligheten slår till

Att flytta hem har försatt mig i en underligt rastlös och rotlös stämning. Vardagen håller dock redan på att förta den. 

Att lämna Biskops-Arnö och den slutna bubblan till tillvaro som öns gemenskap utgör var att slänga sig tillbaka ut i den kalla, hårda verkligheten.

Separationsångest kan man kanske kalla det. Eller bara det inbyggt obekväma med förändring.

De vänner som blivit riktiga vänner kommer att finnas kvar. Den särskilda gemenskapen på ön kommer däremot aldrig att återskapas. Sorgligt, men inget att haka upp sig på.

Allt fast förflyktigas, som Karl Marx sade.

En gemenskapsbubbla som den nämnda är också på sätt och vis begränsande. Den höljer resten av världen och dess skruvade värderingar i dimma. Bland enkom liktänkare distanseras man lätt från vårt samhälles problem och då faller de nödvändiga problemformuleringarna och analyserna i glömska.

Alla är sorgligt nog inte rödvinsälskande kommunist-vegetarianer.

Åter till verkligheten. Trist att den är lika dålig som sist.

När människovärdet förlorar sitt värde

Idag läste jag de sista sidorna i Väinö Linnas realistiska krigsroman Okänd Soldat.

Under helgen har jag också träffat bekanta som gör värnplikt fast de inte måste. De tycker att det är ärofylt och fint att leka krig i skogen. De finner till och med något slags nationalromantisk stolthet och tapperhetsideal att gotta sig i.

Okänd soldat skildrar krigets gång i det tredje kompaniet. Främst får man följa livsöden och persolighetsutveckling hos soldaterna i den tredje plutonen. Boken är inte någon hyllning till våra tappra ödemarkskrigare, utan en berättelse om hur irrationellt och nedbrytande fenomenet krig är.

karaktärernas psykologiska utveckling under krigets absurdhet är fängslande. Flera av de som utåt ter sig ha de stabilaste psykena förlorar självkontrollen i utbrott av desilusionerad krigströtthet. Glada grabbar förvandlas till tysta och tomma män.Varje psyke förvrids och hur det förvridna förträngs av krigets nödvändigheter.

För mig gav boken en vidare förståelse till det finska nationaltraumat. Traumats kärna är alla de nedbrutna själar som hela sina liv fått kämpa med medvetna och undermedvetna minnen från kriget. Det finska sättet att hantera krigsångesten blev tystnad. Inte är det någons farfar eller morfar som pratar om det och om de någonsin sade något så var det på gamla dagar.

Jag vill inte prata om det är en fras många barn av efterkirgstiden fått höra. Kanske det helt enkelt inte går att sätta ord på vad krig egentligen innebär. Kanske också den svårigheten har lett till att krigsromantiken och den tappre ödemarkskrigaren trots vår historia omges av ett sådant häftigt skimmer.

Okänd Soldat är en välkommen kontrast till grabbarna i lumpen och till alla häftiga krigsfilmer späckade med ärofyllda soldatbragder, men helt tomma på sådant som avrättningar av fångar och desertörer.

En självstudie i pretentiös eskapism

Jag kom att tänka på en ångestladdad sida i ett av mina anteckningsblock då jag promenerade i skogen och samtalade med en vän här om dagen. Vi pratade om hur man kan skapa sig själv som man önskar framstå då man är ute och reser och träffar nya människor.

Jag tror att det är nedskrivet på ett överfullt tåg på väg bort från en turisthåla i sydvästra Indien, efter några dagar av intensivt dagdriveri  och verklighetsflykt. Jag hade hemskt roligt och skapade en bild av mig själv som medveten men bekymmerslös dagdrivare. På väg därifrån insåg jag hur meningslös och egoistisk den rollen och verkligheten var.

Då den tropiska solnedgången lider mot sitt slut har alla bekymmerslösa dagdrivare och bekymrade eskapister vaknat till liv.

Med dagdrivarnas bekymmerslösa sällskap har jag förträngt trängande viktigheter kring min framtid.

Till aftonen ska jag återigen fly verkligheten tillsammans med dem. Låta omeningsfullheten och euforin kombinerad eskalera med rusets styrka.

När världen omkring oss blir allt oviktigare sluter vi oss till varandra, som en kupol vari mittblocket utgörs av min pretentiösa eskapism och deras bekymmerslöshet. Vi dansar runt brasan på stranden till gryningen.

Vaknar i verklighetens krassa blekhet. Eftermiddagssolen sveper över ansiktet. Jag sköljer av mig nattens svett med vatten och skyddar mig mot meningslösheten med mentala murverk.

Pretentiös eskapism av den här typen är ett intressant tema då man talar om ångest. Ofta ett sätt att fly eller förtränga den. Inte alltid, men ofta.

De trängande viktigheterna jag har skrivit om var att jag, antagligen på grund av de bekymmerslösa killarna och tjejerna, struntade i att skriva klart en ansökan till en skola som jag kanske ville gå.

Ack svunna tider

En gång Sveriges stolthet. Uppsala rasbiologiska institut. Ett av Europas bästa forskningscenter för rasbiologi.

 

Så här roligt hade jag när jag funderade över min framtid här om veckan. Det mest frustrerande med framtiden är att den är så oviss, till skillnad från svunna tider.

Begreppet ångest

Karl Marx sade en gång att allt fast förflyktigas.

Gubben må vara klok, men detta stämmer inte. Ångesten är beständig. Medveten som undermedveten. Existentiell som materiell.

Hur många gånger har man inte legat vaken om nätterna i total förvirring över det absurda i ens egen existens.

Andra gånger ligger man vaken och känner svetten krypa längs ryggraden. Sömnen kommer inte och tankarna har tagit slut, men mullrar ändå i bakhuvudet. Då brukar jag låtsas att skriet hänger i taket och att jag stirrar honom i ögonen och skriker tillbaka min ångest. Det hjälper inte.

Begreppet ångest är titeln på en bok som den danske filosofen Sören Kierkegaard har skrivit. Han kunde det här med ångest. Han kunde det så bra att han dog av det utan att begå självmord.